Ett infall för mer snart 25 år sedan fick mig att gå min allra första instruktörsutbildning. Tror inte då att jag riktigt förstod vad jag gav mig in på, eller hur mycket det skulle ge mig på så många olika plan.
Var nog inte ens på det klara om jag ville instruera eller inte, men såg det som en utmaning att lära mig mer om det jag tyckte var så fantastiskt kul. Att jag sedan hade ont i magen, tyckte att alla som stod framför en grupp människor och pratade och rörde på sig SAMTIDIGT var alldeles fantastiska, är en annan femma. Men något triggade ändå igång mig och jag fortsatte som tur var utbildningen.
Det finns som sagt så många olika delar som jag har haft oerhörd nytta av på så många plan, men det främsta är nog att möta människor. Enskilda eller grupper, olika bakgrunder och olika behov. Att få träna sig att se behov och läsa av. Kommunicera. Att stå på scen inför en grupp handlar inte om envägskommunikation, utan det kan bli ett alldeles fantastiskt möte om man är närvarande.
Många frågar om jag inte är nervös när jag står på en stor scen med många människor framför mig, antigen på jobbet, på IKSU eller på något event. Jag ser det snarare som en spännande utmaning, där jag kan lära mig något och får jobba för att läsa in den gruppens behov, kommunicera på så många lika sätt jag bara kan. Det häftiga är ju att man aldrig blir fullärd.
Det sägs väl att man ska göra något 10000ggr för att bli riktigt bra på sitt område? Inte riktigt där ännu, men jag närmar mig med en snabb överslagsräkning, och har tänkt fortsätta ett bra tag till…
Vill du gå en utbildning för att bli instruktör, med mycket fokus på ledarskap och kommunikation, hör av dig!